Villkorlig frigivning i endast undantagsfall – ett populistiskt förslag i ett repressivt samhälle

Den 14 oktober 2020 lämnade Moderaterna in en motion till riksdagen med förslaget att villkorlig frigivning av den som är fängelsedömd endast ska förekomma undantagsvis och tidigast efter tre fjärdedelar av strafftiden. Vidare föreslås att den som återfallit i brott inte ska omfattas av möjligheten till villkorlig frigivning överhuvudtaget. Enligt Moderaterna ska särskilt vägran att delta i återfallsförebyggande åtgärder få större konsekvenser och att en betydande del av den villkorliga frigivningen i regel bör skjutas upp när det blir aktuellt att tillämpa det som föreslås. Även vägran att delta i medicinsk behandling och studier ska enligt Moderaternas bedömning eventuellt utgöra skäl för att skjuta upp den villkorliga frigivningen (motion till riksdagen 2021/21:3730).

Enligt gällande lagstiftning är huvudregeln att den dömde ska friges villkorligt efter två tredjedelar av strafftiden. Idag gällande regler infördes år 2006 och syftet är att kontrollera övergången från vistelse i anstalt till vistelse i frihet. Det ger en möjlighet att ställa krav på den frigivne och att tillgripa sanktioner om kraven inte uppfylls. Den villkorliga frigivningen är även tänkt att ge möjligheter att på ett ändamålsenligt sätt utforma reaktioner mot den som efter ett avtjänat fängelsestraff fortsätter att begå brott (prop. 2005/06:123 s. 52).

Redan idag finns det sanktioner för den som inte sköter sig såväl under anstaltsvistelsen som under villkorlig frigivning. Vid misskötsamhet under anstaltsvistelsen kan den villkorliga frigivningen skjutas upp. Om den dömde återfaller i brottslighet under prövotiden finns en presumtion om att hela eller delar av den villkorliga frigivningen ska förverkas, om inte särskilda skäl talar emot det. Som särskilda skäl till att förverkande inte ska ske, avses bland annat om den nya brottsligheten i förhållande till den tidigare är av lindrig beskaffenhet eller om lång tid förflutit mellan brotten.

Moderaternas förslag om att mer eller mindre avskaffa den villkorliga frigivningen går stick i stäv med både nuvarande regler och svensk rättstradition. Utgångspunkten att villkorlig frigivning ska ske endast i undantagsfall kommer att innebära en huvudregel om att sådan inte ska ske. Villkorlig frigivning efter två tredjedelar infördes år 1999, dessförinnan hade vi periodvis till och med villkorlig frigivning efter att halva straffet avtjänats. Moderaternas förslag innebär i princip en “riskbedömning” med en omvänd bevisbörda; om den dömde inte deltar i Kriminalvårdens påverkansprogram, studier eller medicinsk behandling blir utgångspunkten att den villkorliga frigivningen ska skjutas upp. Det kommer att presumeras att det finns en ökad risk för återfall enkom för att den dömde inte deltagit i det som anvisats. Givetvis är det eftersträvansvärt att den dömde arbetar med den problematik hen må ha, däremot är frågan om tvång är den rätta vägen att gå. Det kan finnas skäl till att den dömde inte vill eller kan delta, det innebär däremot inte per automatik att hen kommer att återfalla i brottslighet. Återfallsrisken är beroende av betydligt mer än viljan att delta i behandlingsprogram eller studier. Kriminalvårdens behandlingsprogram ska däremot inte underskattas och kan definitivt vara till hjälp för den som är dömd, likväl kan utbildning i många fall öka anställningsbarheten efter avtjänat straff. Det torde dock vara tveksamt om behandlingsprogram under “tvång” gör större nytta än statistisk sådan; det vill säga att det kan visas att en större andel av de intagna än tidigare genomgår behandling. Påtvingad behandling eller studier av den som är omotiverad torde ge en marginell skillnad i återfallssynpunkt.

Risken för återfall i brott är inte enkom beroende av genomgången behandling eller utbildningsnivå. Anställningsbarheten och återfallsrisken är till stor del beroende av socioekonomisk status. Desto sämre förutsättningar en intagen har och desto mindre hen har att komma ut till, desto större risk för återfall. Den villkorliga frigivningens syfte ska därför inte underskattas; det ger den dömde en möjlighet att ordna bostad, att bygga upp ett socialt skyddsnät och en kontakt med myndigheter. Att återkomma till samhället minskar däremot desto längre den dömde sitter frihetsberövad. Varken behandlingsprogram eller utbildning kommer att spela någon avgörande roll om den dömde inte har något att komma ut till.

Istället för att i populistisk anda föreslå allt mer repressiva åtgärder bör det istället fokuseras på frivårdande sådana. Det finns idag möjligheter till frigång (möjlighet för den dömde att lämna anstalten för studier eller arbete dagtid), utökad frigång (fotboja), halvvägshus och behandlingshem. Samtliga är inskränkande åtgärder under mer öppna former och skapar möjligheter för den dömde att komma tillbaka till samhället. Dessa bör utnyttjas i större utsträckning. Sedan den 1 juli 2020 har Kriminalvårdens befogenheter vid villkorlig frigivning dessutom utökats med förlängda övervakningstider, utökade möjligheter till användning av fotboja och möjligheter till drogtest. Att utnyttja dessa kommer att gynna såväl den dömde som samhället mer än att låsa in vederbörande ännu längre.

Att mer eller mindre avskaffa den villkorliga frigivningen förefaller vara ett populistiskt inslag i en allt mer repressiv kriminalpolitik. Straffrätten har ett repressivt syfte men saknar ett reparativt sådant; om vi alltjämt vill att den som är dömd inte återfaller i brott bör det inte fokuseras på längre inlåsning och stigmatisering. Tvärtom.

Dela gärna!