I mitt yrke stöter jag ofta på föräldrar till barn som placerats enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). LVU är en lagstiftning som möjliggör att tvångsomhänderta barn och placera dem i familjehem. Omhändertagande kan ske antingen på grund av hemförhållanden eller på grund av den unges beteende. Utgångspunkten enligt LVU är att när vård med stöd av lagen inte längre behövs, ska socialnämnden besluta att vården ska upphöra (21 § LVU). Intentionen är att barn ska återförenas med sina föräldrar när syftet med vården har uppnåtts (prop. 2002/03:53 s. 84). Vården som ges utanför den unges hem ska ingå som en del i en samlad behandling med syftet att så långt möjligt skapa förutsättningar för den unge att återknyta gemenskapen med familjen under trygga förhållanden (prop. 1979/80:1 del A s. 215 och 501). Det beskrivna utgör den s.k. återföreningsprincipen.
Med detta inlägg vill jag åskådliggöra ett fenomen som nyligen uppmärksammades i en artikel i Förvaltningsrättslig tidskrift. I artikeln Uppväxtplaceringar – gråzon eller frizon för barnets bästa? uppmärksammar författarna Allison Östlund, Håkan Gustafsson och Sebastian Wejedal problematiken kring s.k. uppväxtplaceringar. Fenomenet uppväxtplaceringar är inte reglerat i lag, oavsett det förekommer det alltjämt. Uppväxtplaceringar innebär att socialtjänsten betraktar en familjehemsplacering som permanent och slutar att verka för en återförening mellan barnet och dess föräldrar.
Fortsätt läsa ”LVU och fenomenet uppväxtplaceringar”