I mitt yrke stöter jag ofta på föräldrar till barn som placerats enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). LVU är en lagstiftning som möjliggör att tvångsomhänderta barn och placera dem i familjehem. Omhändertagande kan ske antingen på grund av hemförhållanden eller på grund av den unges beteende. Utgångspunkten enligt LVU är att när vård med stöd av lagen inte längre behövs, ska socialnämnden besluta att vården ska upphöra (21 § LVU). Intentionen är att barn ska återförenas med sina föräldrar när syftet med vården har uppnåtts (prop. 2002/03:53 s. 84). Vården som ges utanför den unges hem ska ingå som en del i en samlad behandling med syftet att så långt möjligt skapa förutsättningar för den unge att återknyta gemenskapen med familjen under trygga förhållanden (prop. 1979/80:1 del A s. 215 och 501). Det beskrivna utgör den s.k. återföreningsprincipen.
Med detta inlägg vill jag åskådliggöra ett fenomen som nyligen uppmärksammades i en artikel i Förvaltningsrättslig tidskrift. I artikeln Uppväxtplaceringar – gråzon eller frizon för barnets bästa? uppmärksammar författarna Allison Östlund, Håkan Gustafsson och Sebastian Wejedal problematiken kring s.k. uppväxtplaceringar. Fenomenet uppväxtplaceringar är inte reglerat i lag, oavsett det förekommer det alltjämt. Uppväxtplaceringar innebär att socialtjänsten betraktar en familjehemsplacering som permanent och slutar att verka för en återförening mellan barnet och dess föräldrar.
I detta inlägg går, av tids- och utrymmesskäl, inte att redogöra på djupet för vad författarna redovisar. Däremot vill jag rekommendera för den som är intresserad av tvångslagstiftning och barnrätt att läsa den. I artikelns avslutande kapitel lyfter författarna att fenomenet uppväxtplaceringar är svårbedömbart. Å ena sidan lyfts att argument för sådana placeringar inte stämmer överens med gällande rätt, inte beaktar grundläggande krav på rättssäkerhet och legalitet och därför inte ska tillåtas. Å andra sidan lyfts att man kan förstå att fenomenet utnyttjas som socialtjänstens svar på en reglering och rättslig konstruktion som inte upplevs i tillräcklig utsträckning ta hänsyn till barnets eller den unges långsiktiga behov av vård.
Avslutningsvis yttrar författarna att de har förståelse för de ofta mycket svåra överväganden som medför att socialtjänsten ”beslutar” (om ej formellt) att ett barn ska uppväxtplaceras. Enligt författarna måsta frågan alltjämt hanteras på ett ordnat sätt och inte informellt hos socialtjänsten. Författarna nämner lagstiftning som ett alternativ; formaliserade beslut som kan prövas av domstol. Ett annat alternativ vore att låta domstolsprövningen, såväl vid beredande av vård som överklagade beslut om fortsatt vård, att även omfatta den vårdplan socialtjänsten ska redovisa.
Enligt författarna är det viktigaste dock att fenomenet uppväxtplaceringar inte ska vara så tabubelagt som det är i det rådande, och att frågan lyfts i den offentliga diskussionen. Med detta är jag och författarna eniga; ett fenomen som uppväxtplaceringar där socialtjänsten, om än informellt, beslutar att inte verka för återförening får inte ske i det fördolda. Det är något som måste upp i den offentliga debatten. Rent allmänt diskuteras det i det offentliga allt för lite om tvångsomhändertagande med stöd av LVU. Det är en mycket ingripande lagstiftning som påverkar många föräldrar och barn.