Jag arbetar i ganska stor omfattning med tvister om barns vårdnad, boende och umgänge. Vissa av dessa slutar redan innan de påbörjats, genom att föräldrarna når en överenskommelse innan det lämnats in en stämningsansökan. I vissa mål kommer föräldrarna överens ”på vägen”. Ytterligare ett alternativ är att försöka ett sista varv med samförståndsdiskussioner dagen för huvudförhandling. Idag var jag ombud i ett sådant mål. Istället för att direkt inleda huvudförhandlingen förde vi en dialog kring om parterna kunde tänka sig att komma överens om något som de gemensamt fann att var bäst för deras gemensamma barn. I detta fallet lyckades det.
En samförståndslösning är ett givande och tagande. Den part som begär något får i regel inte det den begär, samtidigt får den kanske mer än vad motparten har medgett initialt. Det är inte i alla mål det är möjligt att komma överens. Det är inte ens i alla mål som det är bäst för barnet att komma överens. Men i många mål är det det bästa. Föräldrarna kan lämna förhandlingen med vetskapen att de nått överenskommelsen gemensamt. Det blir lättare att följa än något rätten bestämt över deras huvud. Det skapar även förutsättningar för fortsatt dialog. Idag var en sådan dag.
Det kräver emellertid ombud med viss fingertoppskänsla. Idag var min klient öppen för en dialog och hen ansåg att det var bättre för barnet att föräldrarna kom överens än att domstolen skulle bestämma. Det gladde mig att motparten hade ett vaket ombud, även det med fingertoppskänsla. Min förhoppning är att båda parterna idag lämnade domstolen med känslan av att de nått en form av vinst, även om det inte blev vad de hade yrkat och medgett. Jag är övertygad om att detta var det bästa såväl för barnet som föräldrarna.