Magasinet Paragraf har i det senaste publicerat två debattartiklar från intagna på svenska kriminalvårdsanstalter. Det följande inlägget är för att belysa dessa; det är viktigt att intagna ges möjlighet att komma till tals i media. Läs dem gärna! Syftet med svensk kriminalvård är inte enkom att inkapacitera och straffa den som begått brott; det finns en grundtanke om vård och att den som begått brott ska komma bättre ut.
Den 20 juli 2021 publicerades den första artikeln:
Artikeln är skriven av två intagna på anstalten Saltvik, Fenix-avdelningen. För den oinsatte är Fenix-avdelningen en högsäkerhetsavdelning och till för säkerhetsplacering av intagna. Fenix-avdelningar finns på anstalterna Kumla, Hall och Saltvik. Förenklat kan en Fenix-avdelning beskrivas som en ”anstalt inom anstalten”. Avdelningen omges av en extra mur och de intagna underkastas mer ingripande övervakning och kontroll än på andra avdelningar.
I artikeln lyfter författarna sex konkreta förslag för att minska återfallen i brottslighet. Som exempel föreslås obligatoriska studier och förbättrad kontakt med anhöriga. Författarna anför att det i det rådande är precis tvärtom; högskolestudier tillåts inte längre och kontakten med anhöriga bryts och/eller försvåras. Den slutsats som dras är att Sverige just nu går i motsatt riktning med förödande konsekvenser på några års sikt, bland annat med ökade inslag av våld.
Dagen efter att ovanstående artikel publicerades inträffade det ett gisslandrama på Kriminalvårdsanstalten Hällby. En fruktansvärd situation som tack och lov slutade utan att någon blev fysiskt skadad. Med anledning av gisslandramat och som återkoppling till den tidigare artikeln publicerades det idag, den 13 augusti 2021, ytterligare en debattartikel av samma författare:
I artikeln återkopplar författarna till den tidigare artikeln och det som anförts i den; en ökad isolering och överbeläggning skapar en explosiv stämning på landets anstalter och häkten. Det märks exempelvis genom det gisslandrama som utspelade sig. För den som inte är insatt i förhållandena på svenska kriminalvårdsanstalter ges exempel på de försämringar som skett på senare år. Möjligheterna till besök är kraftigt begränsade, möjligheterna till telefonsamtal till anhöriga är i praktiken inte möjliga från anstalter med högsta säkerhetsklass, det är inte längre möjligt att ta emot pengar från anhöriga, det är inte möjligt att handla saker i den kiosk som i princip alltid funnits på anstalterna och det är inte längre möjligt att studera på högskola.
Jag instämmer i mångt och mycket med det debattörerna framför. De som är placerade på kriminalvårdsanstalt är det på grund av en anledning. Vederbörande ska däremot en gång friges och förhoppningsvis bli fungerande och bidragande samhällsmedborgare. För en rehabilitering och att det ska vara möjligt för den intagne att komma bättre ut finns det å min mening vissa faktorer som är särskilt viktiga. Ett socialt skyddsnät (innefattande exempelvis anhöriga), kontakt med barn och möjligheten att utbilda sig är samtliga grundläggande. Den som har något att komma ut till samt har en utbildning med sig kommer att ha betydligt större möjligheter att lyckas. Att isolera intagna och inte ge dem möjlighet att utbilda sig riskerar att medföra motsatsen. Det skapar spänningar inne på anstalterna med ökade risker för såväl andra intagna som Kriminalvårdens personal. Det riskerar även att skapa en bitterhet mot myndigheter och samhället i sig. Den som inte har något att komma ut till löper betydligt större risk att återfalla i brott.
Om syftet alltjämt är att den som är intagen i kriminalvårdsanstalt ska komma bättre ut. Om Kriminalvårdens ledord ”Vi bryter den onda cirkeln” ska följas. Då måste det ges förutsättningar för den som är intagen i kriminalvårdsanstalt. Först då kommer förhållandena för såväl intagna som Kriminalvårdens personal att förbättras. Först då ökas möjligheterna till att färre ska återfalla i brott.