Nyligen greps en känd svensk rap-artist misstänkt för stämpling till människorov. Även om artistens namn lätt kan hittas genom Google väljer jag i det följande att inte hänga ut honom. Mitt inlägg i debatten är inte avhängigt av vem den misstänkte är per namn utan vad utgångspunkten alltid måste vara för den som är misstänkt för brott.
Rap-artisten är ung och uppvuxen i en förort till Stockholm. Han har figurerat i media, både utifrån brottsmisstankar och utifrån sin musik. Mannen har suttit i fängelse för grovt vapenbrott och han påstås av polisen ha varit ledande medlem av ett kriminellt nätverk. Nyårsnatten till 2020 greps mannen misstänkt för mord men släpptes i mars 2020. Efter vad som rapporterats i media släpptes han ur häktet då misstankarna avskrivits i brist på bevis.
Under senare delen av 2020 fick mannen allt mer uppmärksamhet utifrån sin musik. Sveriges Television publicerade i slutet av november en dokumentär/intervju med mannen vari mannen berättade om skiftet från det gamla livet in i det nya. Den mediala uppmärksamheten noterades i framförallt sociala medier, som delades upp i två läger. Den ena sidan såg det som positivt att mannen gick vidare, men även att han visade att det finns ett alternativ till kriminaliteten. Den andra sidan var mer kritisk; varför skulle en ”kriminell” få den uppmärksamheten? Och än mer; han sjunger ju om sådant som är kriminellt, ska det verkligen uppmuntras? Själv hör jag till det första lägret. För varje minut rap-artisten håller på med sin musik och med att spela in skivor gör han inget som är kriminellt. Tjänar han pengar kan dessa användas till att betala eventuella skadestånd eller böter som finns kvar sedan han var kriminell. I en starkt segregerad förort är det enligt mig även av vikt att det går att visa att mönster kan brytas. Att det finns alternativ. Att mannen sjunger om sådant som är ”kriminellt” är sekundärt i det hela. Han är varken den första eller sista artisten som har provocerande texter. För den delen är han varken den första eller sista artisten heller med ett kriminellt förflutet.
För några dagar sedan, nyårsafton 2020, greps mannen som sagt misstänkt för stämpling till människorov. Detta fick till följd att det läger som var kritiska fick vatten på kvarn. Sociala medier svämmade över med kommentarer som ”Vad var det jag sa?”, ”Lås in honom”. En av Sveriges mest kända kriminalreportrar beskrev det som att gripandet sätter fingret på hur vanskligt det är att som SVT m.fl. ”okritiskt ge utrymme åt den nya generationens gangsterrappare”.
Det som däremot lätt åsidosätts i debatten är att mannen f.n. är misstänkt för stämpling till människorov. Han är inte dömd för brottet. Mannen har varit misstänkt för mord. Däremot dömdes han inte för brottet då det inte fanns tillräckliga bevis för att han verkligen var skyldig. Vad gäller det påstådda mordet ska det således inte läggas honom till last. När det gäller det nu aktuella brottet måste vi alltid ha som utgångspunkt den s.k. oskyldighetspresumtionen. Oskyldighetspresumtionen är en grundläggande straffprocessuell rättsprincip och är utgångspunkten i en fungerande rättsstat. Principen är fastslagen i artikel 11.1 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (”Var och en som är anklagad för brott har rätt att betraktas som oskyldig till dess att hans eller hennes skuld lagligen har fastställts vid en offentlig rättegång, där personen åtnjuter alla rättssäkerhetsgarantier som behövs för hans eller hennes försvar”) och kommer även till uttryck genom artikel 6.2 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (”Var och en som blivit anklagad för brott skall betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställts.”). Som synes ska den som är misstänkt för brott betraktas som oskyldig till dess att domstol fastslagit det motsatta.
Oskyldighetspresumtionen medför att man bör vara försiktig med att hänga ut någon och uttala förutfattade meningar om att någon är skyldig. Man ska kanske inte säga ”Vad var det jag sa?” förrän skulden är fastställd. Ingen av oss vet vad som har hänt varför vi bör stanna vid att mannen just är misstänkt. Misstanke är inte synonymt med skuld. Inte ens ett erkännande ensamt behöver vara synonymt med skuld.
Som argument mot detta kommer ofta uttrycket ”ingen rök utan eld” och till och med ”men han har ju åtminstone säkert gjort något annat”. Båda argumenten är farliga och hör inte hemma i en rättsstat. Det händer emellanåt att oskyldiga grips och häktas (och tyvärr även döms). Kraven för att bli häktad i Sverige är låga och kanske behöver det vara så för att det ska vara möjligt att utreda brott. Men om gränsen är lågt satt är det ännu viktigare att den misstänkte ses som oskyldig tills annat är fastställt. Att hänvisa till att den misstänkte ”säkert gjort något annat” är en farlig väg att gå. Straffrätten är ingripande mot den enskilde varför beviskravet är högt ställt. Då staten genom straffrätten utövar en form av (sanktionerat) våld mot den enskilde är det oerhört viktigt att beviskravet hålls och att den enskilde ses just som oskyldig tills annat är bevisat.
Mitt inlägg i debatten är inte till för att försvara den misstänkte rap-artisten. Kan det bevisas att han begått ett brott ska han självklart lagföras för det. Men just nu vet ingen av oss vad som hänt och om han är skyldig. Mitt inlägg är för att försvara oskyldighetspresumtionen, rätten att betraktas som oskyldig tills domstol fastställt det motsatta. I den allmänna debatten glöms oskyldighetspresumtionen allt för ofta bort. Kanske ännu mer när det gäller unga invandrarmän från segregerade förorter med ett provocerande (men inte för det kriminellt) beteende.