Idag publiceras en debattartikel av mig i Dagens juridik, texten i dess helhet kan läsas nedan i mitt inlägg eller på följande länk.
(Uppdatering 2021-01-04: Min artikel är numera låst på Dagens juridik och endast för premiummedlemmar. Det går däremot att läsa den på min sida genom att klicka på Fortsätt läsa nedan).
Debattartikeln är skriven utifrån rådande världsläge och den pandemi vi befinner oss i. För att exemplifiera hänvisar jag till ett pågående mål i Göteborgs tingsrätt där det beslutats om en förhandling om sjuttio dagar, med start januari 2021. Flera av de inblandade tillhör riskgrupper utifrån ålder och/eller hälsa. Det finns i målet ingen som är frihetsberövad eller andra skäl till att målet är brådskande. Målet är ett bra exempel på hur det kan se ut just nu, men säkerligen inte det enda. Det kan å min mening ifrågasättas om det bör hållas förhandlingar som denna, när det i övrigt rekommenderas att vi ska ställa in, boka av och skjuta upp. Efter att artikeln skickades in till Dagens juridik har det under morgonen gått ut information om att bland annat Södertörns tingsrätt tillåter domare och nämndemän att bära visir under förhandlingen. Detta åskådliggör väl vilken allvarlig situation vi befinner oss i. Alla måste ta ansvar. Det kan givetvis finnas skäl att genomföra förhandlingar även under pandemin, exempelvis när det finns tilltalade som är isoleringshäktade. Det bör däremot inte hållas förhandlingar till varje pris.
”Ställ in, boka av, skjut upp” bör gälla även för domstolarna
Nyligen fattades av Göteborgs tingsrätt beslut om att inleda en sjuttio dagar lång förhandling med start i januari 2021. Domstolens beslut väcker frågor kring såväl hushållning med statens medel som ur rättssäkerhetssynpunkt. Framförallt framstår beslutet som oförenligt med Folkhälsomyndighetens rekommendationer för att förhindra smittspridning av covid-19, och i praktiken rädda liv. Inför de rekommendationer och inskränkningar som för närvarande gäller hölls den 16 november en presskonferens med flera av våra ministrar och Folkhälsomyndigheten. Statsministerns mantra, som sedermera upprepades under statministerns tal till nationen den 22 november, var: ”Ställ in”. Detta borde gälla även domstolarna, framförallt när det gäller icke-förtursmål.
Till de gemensamma värdegrunder som åläggs varje statstjänsteman hör att hushålla med statens resurser och att handla med utgångspunkt i konstitutionellt grundade principer om rättssäkerhet. Domstolens beslut att inleda en omfattande förhandling i ett mål rörande penningtvätt och bedrägeri är intressant ur flera perspektiv. Ett av dessa är de ekonomiska överväganden som skett. I målet förekommer åtta åtalade, nio försvarare, tio målsägande och ett tjugotal vittnen. Därutöver tillkommer fyra åklagare, ett antal poliser, domare och nämndemän. Totalt ett sjuttiotal aktörer. Målet är inte ett förtursmål; det finns vare sig frihetsberövade eller förekomst av tvångsmedel som skapar skäl till att förhandlingen brådskar. Målet är helt enkelt av samma typ som de mål ett flertal tingsrätter beslutat att senarelägga av prioriteringsskäl. Just med hänvisning till rådande pandemi.
På senare tid har såväl domstolar som åklagare alltmer ifrågasatt försvararkostnader. I vissa fall har domstolarna nekat den tilltalades begäran om mer än en försvarare, även i mycket omfattande förtursmål. Det är därav anmärkningsvärt att domstolen i förevarande fall gör tvärtemot. I målet har Göteborgs tingsrätt istället på eget initiativ öppnat upp för att det ska förordnas en extra försvarare för de tilltalade. Detta innebär i sig avsevärt högre försvararkostnader som belastar staten och i förlängningen skattebetalarna. I denna del skriver tingsrätten i beslut av den 18 november 2020:
”För att minska sårbarheten förutsätts att främst offentliga försvarare men även målsägandebiträden har en beredskap att sätta annan advokat i sitt ställe vid sjukdomsfall och liknande. Tingsrätten är medveten om att detta kommer att påverka kostnaderna. Det finns också en möjlighet för tilltalade att begära att ytterligare offentlig försvarare förordnas.”
En första fråga som infinner sig är givetvis till vilken nytta man erbjuder den tilltalade dubbla försvarare. Är det för ökad rättssäkerhet och ett bättre försvar för den enskilde eller är det för att förhandlingen ska kunna hållas till varje pris? Om det är det senare och för att en försvarare ska kunna ”vikariera” vid den andra försvararens sjukdom är det en farlig väg att gå. Om en av två försvarare skulle insjukna torde det innebära att vederbörande smittat såväl den tilltalade som den andra försvararen. Under alla omständigheter skulle alla tre oavsett vara i en sådan situation att de ska försättas i karantän. Tingsrättens beslut framstår därutöver främmande i en tid då tillåtelse till dubbla försvarare allt oftare ifrågasätts och ersättning vid substitution kritiseras. Detta är än mer anmärkningsvärt i ett icke-förtursmål där kostnaderna redan är omfattande och uppgår till mångmiljonbelopp. Är det helt enkelt så att det är en förhandling som ska hållas till varje pris?
I det aktuella målet riskerar de tilltalade att dömas till mycket kännbara påföljder. Målets omfattning och komplexitet i kombination med de allvarliga åtalspunkterna ställer av självklara skäl höga krav på rättssäkerhet. Det är av vikt att de tilltalades rätt till en rättvis rättegång i enlighet med artikel 6 i Europakonventionen uppfylls. Att vittnen och målsäganden hörs i salen, inför rätten och med möjlighet för försvaret att öga mot öga ha möjlighet att trycktesta utsagor, är centralt för rättssäkerheten. I mål där tilltalade vid fällande dom riskerar fleråriga fängelsestraff låter sig inte en huvudförhandling genomföras via videokonferens. Det saknas hållbara skäl för avsteg från huvudregeln att deltagare i en förhandling, i ett mål som det aktuella, ska inställa sig i domstolen. I detta avseende gör dock domstolen en annan bedömning där den i sitt beslut skriver:
”Om någon aktör, professionell eller part, drabbas av symptom eller varit i kontakt med någon som testats positivt för Covid-19, finns möjligheter att närvara via videolänk från hemmet. Det är möjligt (men inte önskvärt, se p. 2 nedan) att ha ett flertal sådana uppkopplingar samtidigt.”
Av tingsrättens beslut i målet framgår sedan tidigare att man avser genomföra stora och betydelsefulla delar via videolänk från olika domstolar i hela landet. Det vill säga att man sedan tidigare redan bestämt att i väsentliga avseenden frångå huvudregeln. Genom beslut av den 19 november 2020 erbjuder tingsrätten även en slags ”hemma hos”-förhandling där rättssäkerheten kan ifrågasättas. Beslutet väcker en rad frågor; Vem eller vilka befinner sig förutom den uppkopplade rättegångsdeltagaren i rummet? Utövar i sådant fall dessa personer påtryckning på den uppkopplade? Läser den uppkopplade rättegångsdeltagaren innantill ur färdigskrivna dokument? Hur kontrolleras att inte inspelning av ljud och bild från rättegångssalen sker? Samtligt är anledningar till att deltagande i en förhandling normalt sett sker i rättegångssalen. Rättssäkerheten riskerar att komma i andra hand när det förefaller viktigare att förhandlingen genomförs än hur.
Vid en genomgång av det aktuella målet framgår att ett stort antal av deltagarna tillhör det som av Folkhälsomyndigheten klassificerats som ”riskgrupper”. Domstolens formulering ”om någon aktör, professionell eller part, drabbas av symptom” kan tolkas som att även den som är sjuk, dvs uppvisar symptom, ska delta. För ett genomförande av förhandlingen kräver domstolen helt enkelt ett agerande av ett flertal av målets aktörer som går stick i stäv med Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Personer tillhörande riskgrupper tvingas röra sig utanför hemmet och utanför familjen, genomföra resor med kollektivtrafik och att röra sig i allmänna lokaler med ett större antal övriga deltagare. Om de till följd av detta insjuknar verkar det dessutom som att deltagarna, trots sjukdom, ska delta på distans.
Göteborgs tingsrätt förefaller vara av uppfattningen att risken för inställd förhandling minskas genom användandet av videolänk och möjligheten för de olika aktörerna att delta genom att vara uppkopplade från kontor och köksbord. Däremot kommer det att sakna betydelse var den som insjuknar befinner sig när så väl skett. Vederbörande kan ändå inte delta i förhandlingen.
Processekonomiskt kommer en eller flera av aktörernas insjuknande i covid-19 att kosta skattebetalarna mångmiljonbelopp. Det vore högst olyckligt ur ett processekonomiskt perspektiv att behöva ställa in förhandlingen efter exempelvis halva tiden för att någon av aktörerna insjuknar. Utifrån Domstolsverkets statistik från perioden då den första vågen härjade är sannolikheten för att den planerade förhandlingen ska kunna genomföras under rättssäkra former liten.
Det finns i målet inga frihetsberövade och i övrigt inga tvångsmedel. Just detta mål har redan kostat skattebetalarna stora summor. Som exempel kan nämnas att hovrätten redan för tre år sedan lät återförvisa en av tingsrätten, till målet relaterad, deldom. Detta i kombination med rådande pandemi riskerar att förvandla det aktuella målet till ett mycket kostsamt misslyckande såväl ur rättssäkerhetssynpunkt, ur hälsosynpunkt som ur ekonomisk synpunkt. Ett statstjänstemannamässigt hushållande med statens resurser är att ta lärdom av tidigare erfarenheter. Vi är inne i en andra pandemivåg som vi endast sett inledningen av och som är svår att överblicka. Däremot kan vi dra lärdom av vad som skedde redan under första vågen. Såväl detta som andra kostsamma icke-förtursmål ska avhandlas när det inte sker med livet som insats, när covid-19 är under kontroll genom vaccin eller på annat sätt. I ett mål som detta bör vi alla, inklusive domstolarna, följa statsministerns uppmaning: ”Ställ in, boka av, skjut upp”.