I snart tre decennier har staten Sverige tilldelats kritik för behandlingen av misstänkta häktade med anledning av brott. Kritiken har främst varit internationell, från bland annat Europarådets tortyrkommission (CPT) och FN:s tortyrkommission (CAT), men även nationell (Barnombudsmannen, Advokatsamfundet m.fl.). Kritiken har avsett bland annat avsaknaden av längsta häktningstid och den förekommande restriktionsisoleringen. I maj 2015 besökte representanter för CPT Sverige för att kontrollera behandlingen av häktade och fängslade. I den efterföljande rapporten uttalades att trots pågående dialog med Sverige, uppvisades en i stort sett oförminskad restriktionsbeläggning och inga förbättringstecken. I CAT:s senaste rapport uttrycktes en oro över att det i Sverige saknas tidsgränser för hur länge en misstänkt får vara häktad.
För att möta kritiken fick en särskild utredare i uppdrag att lämna förslag med syfte att minska användningen av häktning och restriktioner. Som skäl till uppdraget anfördes att Sverige återkommande kritiserats för användningen av häktning och restriktioner (dir. 2015:80). Utredningen utmynnade i betänkandet Färre i häkte och minskad isolering (SOU 2016:52). Efter remissbehandling överlämnades i mars 2020 propositionen Effektivare hantering av häktningar och minskad isolering (prop. 2019/20:129) till riksdagen. I propositionen föreslås bland annat att en misstänkt ska få vara häktad under en sammanhängande tid om högst sex månader fram till dess att åtal väcks. Om den misstänkte inte har fyllt 18 år föreslås motsvarande tid vara tre månader. Tidsgränsen ska vara möjlig att överskrida vid synnerliga skäl. Som exempel för synnerliga skäl anges när det misstänkta brottet är särskilt svårutrett för att det utgör en del av organiserad eller gängrelaterad brottslighet.
I min kandidatuppsats Färre eller effektivare häktningar – ett reformerat häktningsinstitut i jämförelse med dansk och norsk rätt (Lunds universitet, 2020) har likheter och skillnader med våra nordiska grannländer undersökts. Även Norge och Danmark har erhållit kritik från internationella kontrollorgan och därefter förändrat de nationella häktningsreglerna. Min slutsats blev att reformförslaget av det svenska häktningsinstitutet närmar sig det som föreslagits internationellt. De föreslagna ändringarna påminner om dansk och norsk rätt men är långt ifrån dessa i praktiken. I det svenska förslaget görs exempelvis ingen distinktion mellan längsta tid för häktning och längsta tid för restriktionsisolering. Det föreslagna innebär i praktiken att den misstänkte inte bara kan vara häktad som längst sex månader, med förlängning vid synnerliga skäl. Hen kan vara restriktionsisolerad lika länge. Oavsett avsaknaden av denna distinktion är förslaget ett ”steg i rätt riktning” för att möta den internationella kritiken. Jag instämmer i det såväl utredningen som JO och JK uttalat; tidsgränser blir åtminstone ofta handlingsdirigerande och skapar ett effektivt incitament till bättre planering och resursanvändning.
Den 16 juni 2020 lämnades promemorian Förlängning av föreslagna tidsgränser för häktning ut för remissyttranden. I promemorian föreslås av justitieutskottet att den föreslagna tidsgränsen för längsta häktning istället ska vara nio månader fram till dess att åtal väckts. Som skäl anges att dagens brottslighet i många fall blir allt mer svårutredd och att förutsättningarna för utredningsarbetet eller möjligheten till lagföring inte ska försämras.
Det som kommit alltmer i skymundan i debatten är att den som är häktad är att betrakta som oskyldig tills att hen blivit dömd av domstol och domen vunnit laga kraft. En begränsning av häktningstid och isolering följer inte av statens möjlighet att utreda brott utan av mänskliga rättigheter. På sistone har det från vissa håll även förespråkats en förändring av omedelbarhets- och muntlighetsprincipen för att öka möjligheterna till utredning och lagföring. Utredningens (eventuellt bristande) kvalitet och eventuella brist på resurser inom rättsväsendet ska däremot aldrig belasta den enskilde.
Sett till såväl titel som inledning av den senaste propositionen framkommer att syftet är en effektivare hantering av häktningar, till skillnad från det ursprungliga förslaget om färre i häkte och minskade isoleringar. Effektivare häktningar innebär inte automatiskt färre häktade och isolerade. Det kan därmed ifrågasättas om det alltjämt ens finns ett syfte att färre ska häktas och isoleras.