”Vid statlig våldsutövning, vilken häktning är, ska resursbrister inte läggas den enskilde till last. Rådande synsätt, där statens intresse att utreda och lagföra brott ställs mot mänskliga rättigheter kommer med all sannolikhet att medföra fortsatta långa häktningstider för barn. Sett till de skadliga verkningar häktningen kan ge, blir det än mer påtagligt när det gäller barn. Den internationella kritiken kommer att återkomma i förlängningen.”
Det citerade är från slutordet i mitt examensarbete jag skrev för några år sedan ang. häktning för barn. Min slutsats var att de nya reglerna om häktning för barn inte var tillräckliga för att minska häktningen av barn likväl som att de nya reglerna inte var tillräckliga för att möta den internationella kritiken.
Vi kan idag se att barn häktas mer än någonsin. Det kan i sig ha sin förklaring; personligen är jag övertygad om att borttagandet av straffreduktionen för unga myndiga (18-21) medfört att fler yngre utnyttjas för att utföra brott. Det kan vara en förklaring för fler häktningar av barn. Det är emellertid anmärkningsvärt att de häktade barnen inte får rätt till den mellanmänskliga kontakten de har rätt till. Att Kriminalvården (i slutändan pga staten) inte har/ges tillräckliga resurser ska inte drabba den enskilde. Än mindre när det rör sig om misstänkta barn som trots allt måste betraktas som oskyldiga tills annat är fastställt.