I dagens Expressen publicerades en debattartikel undertecknad Moderaternas rättspolitiska talesperson. I korthet gick artikeln ut på att Moderaterna kraftigt vill utöka polisens befogenheter att avlyssna kriminella gäng och använda sig av hemlig dataavläsning för att komma åt deras kommunikation. Det i sig är måhända inte anmärkningsvärt. Desto mer anmärkningsvärt att det samtidigt uttalas att:
”En verkligt mönsterbrytande åtgärd mot gängbrottsligheten skulle vara att göra det möjligt att använda hemliga tvångsmedel mot aktiva gängmedlemmar även utan konkret brottsmisstanke. Man kan kalla en sådan lagstiftning preventiv.
Det skulle alltså handla alltså om att avlyssna individer som driver den organiserade brottsligheten för att kunna slå till just mot dem. För övrigt är detta ett verktyg som flera gånger har efterlysts av rikspolischefen, senast på ett möte i riksdagens justitieutskott i slutet på februari.”
Vid en första anblick kan måhända även detta låta rimligt. Den grova brottsligheten måste bekämpas och de som utför brott ska lagföras. I en rättsstat ska brottslighet beivras och var och en ska kunna känna sig trygg. Mot det måste ställas sådant som är grundläggande i en rättsstat. Av vår grundlag, regeringsformen, framkommer att utgångspunkten är att var och en är skyddad mot bland annat avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande. Den enskilde ska som utgångspunkt kunna känna sig trygg i att inte avlyssnas eller kartläggas av staten. Begränsningar får göras, men endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Ett liknande skydd finns i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna; enligt konventionen är utgångspunkten att var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Utgångspunkten att inte bli avlyssnad och kartlagd är grundläggande i en demokratisk rättsstat.
Hemlig telefonavlyssning är ett av flera tvångsmedel, reglerat i lag och därmed ett avsteg från utgångspunkten om att den enskilde inte får avlyssnas eller kartläggas. Tvångsmedlet får endast användas om en person är skäligen misstänkt för ett specifikt brott. Det i sig innebär att det redan måste finnas en rad konkreta omständigheter som med viss styrka talar för att en person begått brottet i fråga. För att tvångsmedlet ska få användas krävs det dessutom att det rör sig om ett brott för vilket det lägsta straffet kan bli fängelse i två år. I regelverket kan noteras en avvägning utifrån när det kan vara godtagbart i ett demokratiskt samhälle att inskränka de grundläggande rättigheterna.
Det som framförs av Moderaternas rättspolitiska talesperson idag, och av polisen tidigare, är betydligt mer långtgående. I debattartikeln hänvisas till ”om man väljer att tillhöra ett kriminellt gäng, då får man också acceptera att rättsstaten kommer att kunna avlyssna en” är problematiskt i sig. Hur definierar vi ett ”kriminellt gäng” vilket ger en rättighet att avlyssna alla och envar runt omkring? Ett sådant uppluckrande av grundläggande rättigheter riskerar att innebära att avlyssning och kartläggning kommer att ske utifrån helt andra kriterier än idag. Givetvis är det önskvärt att den grova kriminaliteten bekämpas och att de som begår brott lagförs. Däremot helgar ändamålet inte alltid medlen; avlyssning och övervakning av icke brottsmisstänkta kan aldrig vara godtagbart i ett demokratiskt samhälle. En uppluckring som den som nämns i debatten av såväl Moderaterna som polisen är ett sluttande plan och en farlig utveckling för den enskilde. Ökad övervakning idag innebär ännu mer övervakning imorgon.
Avslutningsvis och för att citera mig själv från ett Twitter-inlägg under morgonen:
”Att tvångsmedel inte ska användas i preventivt syfte handlar inte om att det är ”synd om” de som är kriminella; de ska lagföras. Det handlar om att oskyldiga inte ska avlyssnas på grund av bakgrund, släktskap eller umgänge.”