JO:s årsapport för Opcat – Fortsatta isoleringar av häktade i Sverige

Isoleringen i svenska häkten fortsätter trots omfattande kritik.

Idag, den 19 oktober, presenterar Justitieombudsmannen (JO) dess årsrapport för Opcat-verksamheten under 2019. Opcat är ett tilläggsprotokoll till FN:s tortyrkonvention. JO har sedan 2011 fullgjort det särskilda uppdraget som nationellt besöksorgan. Verksamheten utgörs av regelbundna inspektioner men även dialogmöten med företrädare för Kriminalvården, SIS och IVO.

I rapporten redogörs bland annat för viktiga iakttagelser i samband med inspektioner hos myndigheter som har i uppdrag att ta emot frihetsberövade. I rapporten redovisas iakttagelser och uttalanden som rör situationen för bland annat intagna i häkten, kriminalvårdsanstalter, SIS-institutioner, Migrationsverkets förvar, Polismyndighetens arrester samt patienter inom psykiatriska och rättspsykiatriska tvångsvårdsinrättningar. I det följande kommer jag att särskilt fokusera på situationen för häktade, för att på så vis återknyta till min tidigare artikel. Anledningen är främst av tids- och utrymmesskäl; det ska dock poängteras att rättssäkerheten och den enskildes mänskliga rättigheter är minst lika viktiga för den som arresterats, är intagen i kriminalvårdsanstalt, befinner sig på Migrationsrättens förvar eller i någon form av tvångsvårdsinrättning.

Regeringen har tidigare givit en särskild utredare i uppdrag att bland annat identifiera och föreslå åtgärder för att begränsa restriktionsanvändningen och motverka isoleringen av häktade. Uppdraget utmynnade i betänkandet Färre i häkte och minskad isolering (SOU 2016:52). I betänkandet föreslogs bland annat att en intagen ska ha rätt till minst två timmars vistelse tillsammans med annan varje dag och att Kriminalvården ska göra en översyn av lokalerna på samtliga häkten i syfte att möjliggöra ett gemensamhetsutrymme per femton häktade. På avdelningar som inte är gemensamhetsavdelningar föreslås att det ska finnas minst en heltidstjänst per femton häktade som enbart ska ha i uppgift att arbeta med isoleringsbrytande åtgärder (SOU 2016:52 s. 140f.). Betänkandet låg till grund för propositionen Effektivare hantering av häktning och minskad isolering (prop. 2019/20:129). De ändringar av häktningsinstitutet som föreslås i propositionen innefattar bland annat en längsta tid för häktning, att rätten beslutar vilka slags restriktioner åklagaren får ge en misstänkt och att åklagaren ska redovisa en tidsplan för förundersökningen. Avseende isoleringsbrytande åtgärder föreslås att en misstänkt som är under arton år och häktad ska ha rätt att vistas med personal eller någon annan minst fyra timmar varje dag (prop. 2019/20:129 s. 1). Övriga isoleringsbrytande åtgärder valde regeringen att inte gå vidare med (prop. 2012/20:129 s. 16).

Av JO:s rapport framkommer att Kriminalvården har ett eget mål om att häktade med restriktioner ska ha möjlighet till minst två timmars isoleringsbrytande åtgärder per dygn. Målet är blygsamt i förhållande till Europeiska tortyrkommitténs (CPT) standard enligt vilken samtliga intagna i häkten och kriminalvårdsanstalter ska ges möjlighet att vistas utanför sin cell åtta timmar per dag. Dessvärre har myndigheten mycket svårt att ens uppnå sitt egna mål om två timmar. Myndigheten lyckas inte heller ge samtliga intagna utan restriktioner isoleringsbrytande åtgärder i målsatt omfattning. För 83 procent av vuxna häktade som var meddelade restriktioner uppnåddes inte målet. För vuxna häktade som inte var meddelade restriktioner eller beslut om avskildhetsplacering var siffran 33 procent. JO:s undersökning visar därmed att isolering riskerar även att drabba intagna som har en laglig rätt att vistas i gemensamhet, med risk för att dessa drabbas av psykisk och fysisk ohälsa. ChefsJO pekar i rapporten särskilt på att situationen inte är hastigt uppkommen, utan att Sverige i flera decennier mottagit kritik för isoleringen av häktade. Därmed är det allvarligt att Kriminalvården inte kommit längre i arbetet med isoleringsbrytande åtgärder.

En anledning till att Kriminalvården inte uppnår sina mål om att bryta isoleringen för häktade är att häktena saknar lokaler där intagna kan vistas i gemensamhet. Flera av häktena är utformade från grundtanken att häktade ska hållas isolerade istället för att vistas i gemensamhet. En annan anledning är att den personal som har till uppgift att arbeta med isoleringsbrytande åtgärder används för andra arbetsuppgifter. Enligt chefsJO förtjänar Kriminalvården allvarlig kritik för de fortsatta bristerna i dessa avseenden då det leder till inskränkningar av en intagens grundläggande rättighet.

Utöver den kritik som uttalas behöver det enligt chefsJO ske en översyn av häkteslagen och att det förtydligas att en intagen har rätt till gemensamhet; isolering ska motverkas. För att rätten ska bli meningsfull krävs att det i lagstiftningen även anges i vilken omfattning en intagen har rätt att vistas tillsammans med andra intagna. Avsaknaden av reglering innebär att intagna i vissa häkten helt nekas rätten till gemensamhet, eller att de intagna har betydligt sämre tillgång i jämförelse med andra häkten eller kriminalvårdsanstalter. Kriminalvårdens mål och den i betänkandet föreslagna minimitiden om två timmars isoleringsbrytande åtgärder per dag är precis gränsen mot den situation där en antagen anses vara isolerad. Enligt CPT bör, som redovisats ovan, alla intagna ges möjlighet att tillbringa åtminstone åtta timmar per dag utanför sin cell och i samband med det ges möjlighet att delta i meningsfulla aktiviteter av skiftande slag. Antalet timmar för isoleringsbrytande aktiviteter enligt CPT bör, enligt chefsJO, beaktas i ett kommande lagstiftningsarbete.

Min egen avslutande kommentar är att det aldrig får glömmas att det råder en presumtion för att den som är häktad är oskyldig tills hen dömts. Då den häktade ska ses som oskyldig är häktningen i sig tillräckligt inskränkande. Det är anmärkningsvärt att det förekommer isolering i den grad som sker, trots omfattande kritik under flera decennier. Kriminalvården har ett ansvar för att bryta isoleringen, vilket chefsJO tydligt påpekar. Till syvende och sist ligger däremot det största ansvaret på lagstiftaren. Trots återkommande kritik, såväl nationellt som internationellt, fortgår isoleringen av häktade. Problematiken har tydligt åskådliggjorts i flertalet rapporter från internationella kontrollorgan. Det är hög tid att det lagstiftas tydligt om isoleringsbrytande åtgärder och att Kriminalvården får de medel som krävs för att dessa ska genomföras.

Hela rapporten finns att tillgå på JO:s hemsida, likväl som myndighetens pressmeddelande.

Dela gärna!